FamiljenSR
Familjen SR var ett gäng tjejer på 7 personer som delade ett och samma intresse, hästar!
Alla hade sin egna favorit som man kunde skriva om, så det blev aldrig långtråkigt att läsa om. SR står för Stockholms ridhus och var vårat andra hem, därav bloggens namn. Vi hängde där dag in och tag ut, hittade altid skojjiga saker att göra tillsammans. Jag skulle också säga att Eva och Izza tillhörde FamiljenSR, de var våra underbara "ponnymammor" haha. Två jätteduktiga ryttare och ridlärare!
Alla hade sin egna favorit som man kunde skriva om, så det blev aldrig långtråkigt att läsa om. SR står för Stockholms ridhus och var vårat andra hem, därav bloggens namn. Vi hängde där dag in och tag ut, hittade altid skojjiga saker att göra tillsammans. Jag skulle också säga att Eva och Izza tillhörde FamiljenSR, de var våra underbara "ponnymammor" haha. Två jätteduktiga ryttare och ridlärare!
Sen efter ett tag så köpte jag och Ina våra fina prinsessor och flyttade ut till Wiggeby medans de andra red kvar på SR. Det var väl där ngn gång som vi kom på tanken med en gemensam blogg, för att hålla kontakten helt enkelt. Det var jättejobbigt att lämna SR, men å andra sida jättekul att äntligen hå fått sin högsta önskan uppfylld, så det var lite blandade känslor.
Det rullade på med bloggen och vi blev inbjudna till klubbtävlingar och till att hälsa på och ta några dagars utflykt, miljöträning osv.
Men efter ett tag så blev det väl mer att jag och Ina levde vårat hästliv och de levde sitt, där böjade gnistan slockna från alla håll, det bloggades mindre och mindre tills det "dog ut". Många utav oss startade nya egna bloggar efter ett tag.
Men jag kan erkänna att jag saknar den gemenskap vi hade. vi håller kontakten än idag med "återträffar" och då har vi ju hur kul som helst! Vi borde se till att fixa en snart!
Kommentarer
Norea
Vi borde lätt ses snart igen! :)
Erika
Jag hittade Familjen SR´s blogg för ett par år sedan - tycker den är innehållsrik och rolig att läsa. Ledsamt att ni inte kunde fortsätta, men den finns ju kvar som ett positivt minne :)
Svar:
Alice Nordin
Trackback
